som om jag vore av stål och glas

ligger i sängen och skall få sova ensam inatt. bara tanken skrämmer mig.

sedan tänker jag på allt jag borde fixat i stan. det har dock varit en väldigt emotional dag så att säga så har ingen annan än mig själv att skylla på. tragiskt men sant. juste beslutsångesten är här och hälsar på också. själv skulle jag nog helst bara vilja omringa mig med alla människor som får mig att må bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback