Stockholmska:

Uttalet av "ä" som "e", "det är" blir "d'e", anser många vara typiskt för stockholmskan även om det försvinner alltmer. Ursprunget är inflyttade personer som försökte imitera det tidigare uttalet "ie" för "ä". En annan uttalsregel i stockholmskan är att kort "ö" blir "u", till exempel "börsen" blir "bursen".

Gutamål:

Gutniskan har även utvecklat en del nya diftonger, vilket gör språket tämligen vokalrikt.

Långt e har således blivit ei

Långt i har blivit äi, eller ei i vissa dialekter med sammanfall av gammalt långt e

Långt o har blivit åo

Långt u har blivit eu

Långt y har blivit öy

Till skillnad från de övriga skandinaviska språken har gutniska aldrig haft långt ä, utan brukar istället långt e/ei, t ex kleidar (kläder) .

Inte heller har gutniskan långt ö som istället blir långt y/öy, till exempel böykar (böcker)

G i gikk (gick) uttalas alltså verkligen som ett g och inte som ett (d)j. Detta gäller även konsonantgrupper, t ex skjaute (skjuta) och stjenne (stjärna).

Dalmå:

De långa i, y, u diftongerats, vanligen till ai, åy, au, till exempel ais (is), knåyta (knyta), aute (ute). v har kvar det fornnordiska uttalet w och utelämnas vanligen framför g, k, p, v, till exempel kåv kalf, fok . h utelämnas, till exempel and hand.

Småländska:

Då faller ”r”bort i de flesta ord. Detta gör t.ex. att ordet bort istället uttalas bått. Det beror på att de har tungspets -r och då sammansmälter det med t, s, l och n-ljud. T i bestämd form 'brunne' eller 'brunnet' Konsonanterna k, p och t har försvagats till g, b och d mellan vokaler så att t.ex. orden 'kaka', 'rapa' och 'gata' blir 'kaga', 'raba' och 'gada. Konsonanten g efter främre vokal: g blir j, t.ex. väj 'väg', höj 'hög' vissa har -a försvagats till -e i kaste 'kasta' och änge 'ängar'